I nattens nordanvind
ett stål ett skri, ett töckens lugn
sprider sig fjärran kring.
Aaah aaah aaah
Mossa tung och röd,
en spegelbild i dolkens egg
djupt i livets svalnande glöd.
Aaah aaah aaah
Skridande i mörkret fram,
vedergällning med dystra fjät.
Hämndens drottning i jungfruhamn
av oförrätt hon ej förlät.
Höstens löv likt hennes tårar
faller mjukt i skogens stillhet.
Månen är det enda vittnet
till svarta änkans värv.
Bröllopsklänning nu trasor grå
av tidens tand till en självs fördärv.
Hjärtats baneman är offret
för svarta änkans värv.
Genom strilande regn
följet vandrar lågmält fram
mot sorgens dignande hägn.
Aaah aaah aaah
Mot en kall svart jord
sänks så kistan vördsamt ned
under psalmens sista ord.
Aaah aaah aaaah
Minnena tynar ej, likt ett ärr de bestå.
Att lindra svårmod kan jag ej mig förmå.
Himmelen tröstar ej denna modstulna själ.
Min djupa vånda när mitt egna farväl.
Mörkrets demoners gäckande kall,
en bris av lättnad på nattens rand.
Driven mot branten och plågornas all
med kalla stålet uti min hand.
Zeige deinen Freunden, dass dir Svarta Ankan von Falconer gefällt:
Kommentare